Arg!

Jag är mycket medveten om varifrån vår ena dotter har ärvt sin ilska. Jag är också arg...
Jag har min ilska kvar men jag kanske inte ställer mig och skriker.

Under lördagskvällen satt jag mycket framför min dator. Nyheterna som rullade in under kvällen gav samma känsla som den sen natt som Estonia nyheterna rullade in eller den dag som man började förstå vidden av 9/11 eller Göteborgsbranden.
Först en nyhet som inte var så mycket att bry sig om. En bilbrand. En död...
Vidden av det hela vet vi inte ännu men all nyhetsbevakning handlar just nu om BOMBERNA.

Terrorister är ute efter att skapa rädsla och oro. De som är ansvariga (ja, jag tror absolut inte att det var "en ensam galning") försöker att få oss rädda. Jag kommer varje gång jag passerar Bryggargatan att tänka ett kort ögonblick på bomben så samma sätt som jag tänkte på Londonbomberna när jag var där.

Jag vägrar dock att känna någon rädsla varje gång jag ser en person med ursprung i mellersta östern. Jag vägrar att tro att de muslimer som jag känner skulle utgöra något hot mot de värderingar som jag har eller ett fysiskt hot mig mig och min familj. 

I förra veckan diskuterades om hurvida man skulle "ha rätt" till utbildning om man går klädd i en religiös uniform. Varför står ingen iklädd burka och fördömmer terrorn? Företrädare för olika islamistiska grupper säger i media att självmordsdåd är emot islam. Varför säger de inte att det är emot det svenska samhället som de vill vara en del av? Självmordsbombaren lämnade den Engelska religiösa skola som han gick i när de fördömde terrorism. Var skolan sen bara tyst med att de visste att det var en som inte delade deras åsikt eller anmälde de honom? Alla de som tagit del av självmordsbombarens Facebooksida och visste om att han och flera av hans vänner stödde terrorism, varför var de tysta?

Jag är arg, men inte rädd. Skrämma mig kan få...
Och jag tänker inte ändra åsikt om behövet av kulturutbyte och fredlig samexistens.